Kulturens finkänslighet

”Lena Adelsohn Liljeroth gav i veckan sken av att kulturjournalister ägnar sig för mycket åt analys och kritik och därmed skrämmer näringslivet från att investera i kulturprojekt, exempelvis ett nytt operahus i Stockholm. Sportjournalister skriver däremot så att företagare kan förstå och känna sig bekväma med att satsa sina pengar i idrotten.

Ja, i hennes värld finns det ett sådant samband, och dessutom högre politisk-ekonomiska intressen som kulturjournalister bör ta hänsyn till i sitt värv.

Det kunde ha blivit intressant om Adelsohn Liljeroth hade levererat en saklig kritik av kultursidornas innehåll, men istället ger hon intryck av att inte förstå det publicistiska uppdraget. Elakare tungor än jag skulle till och med kunna ta uttalandet som intäkt för att kulturministern tycker att kulturmaterial är för knepig läsning. Eller, det har Aftonbladetskulturskribenter förstås redan gjort.

Det är inte hennes första fadäs. Inför valet ville hon sluta använda begreppet kultur (”leder tankarna till symfoniorkestrar”) och hon har hävdat att det inte finns någon särskild svensk kultur”. – skriver JOHAN WENNSTRÖM, i SvD idag.

Se: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/borgerlig-kulturpolitik-skapas-inte-fran-fatoljen_5886161.svd

AJ,aj, aj..-nu har kulturministern trampat på kulturskribenternas ömma tån.

Som förklarar ministen som inkompetent.

Och inte oförsiktig mot makteliten.

Adelsohn Liljeroth har uppfattat saken rätt.

Anser jag.

Annonser