Vinst är som syre för företag

”Förvärvsbegär”, ”strävan efter vinst”, efter vinst i pengar, efter största möjliga vinst i pengar, har i och för sig ingenting alls att göra med kapitalism. Denna strävan har funnits och finns hos kypare, läkare, kuskar, konstnärer, prostituerade, korrupta ämbetsmän, soldater, stråtrövare, korsfarare, spelhålebesökare, tiggare – man kan säga: hos ”all sorts and conditions of men”, under alla tidevarv i alla jordens länder, där den objektiva möjligheten därtill på något sätt har förelegat eller föreligger. Det hör till kulturhistoriens ABC, att man en gång för alla avstår från denna naiva begreppsbestämning. Det konstaterade sociologen Max Weber. Han ansåg att idén om ”kapitalistisk ackumulation” föddes som följd av den protestantiska etiken. Inte för att de protestantiska kyrkorna och läror tolererar habegär som sådan. Det var en resultat av av sitt anspråk på hängivenhet till sitt yrke  och sparsamhet. Den efterföljande etiska ”legitimering” av kapitalistiska habegär i senare samhället under rubriken om ”girighet är bra” var helt enkelt en snedvriden redovisning av vad som redan var ett faktum.

Weber hävdade att den kapitalistiska ”girighet” är inte skapare av ”kapitalistiska samhället” utan snarare tvärtom. Ett ohejdat förvärvsbegär är på intet sätt liktydigt med kapitalism och ännu mindre med dess ”anda”. Kapitalism kan rent av vara liktydig med att man betvingar eller åtminstone rationellt tempererar denna irrationella drift. Men förvisso är kapitalism identisk med strävan efter vinst – i kontinuerlig, rationell kapitalistisk affärsverksamhet; efter ständigt förnyad vinst; efter ”räntabilitet”. Ty det måste den vara. Inom en kapitalistisk ordning, som omfattar hela ekonomin, skulle ett enskilt kapitalistiskt företag vara dömt till undergång, om det inte orienterade sig efter chanserna att uppnå räntabilitet.

Max Webers tankar stämmer överens med kristdemokraternas ideologi. Vår människosyn utgår från att människan är förnuftig och kan välja mellan att göra bra och dåliga handlingar, och att människan är ansvarig för sina egna handlingar. Människan kan göra gott, men en snabb titt på 1900-talets historia visar att människan också kan göra mycket ont. Människan är ofullkomlig. Insikten om denna ofullkomlighet gör att vi exempelvis eftersträvar maktdelning för att inte enskilda människor eller grupper ska få alltför mycket makt och den ger oss ödmjukhet inför den egna politiska insatsen.

Annonser