Arbete åt alla, är det möjligt?

”Arbete åt alla” sa Mona Sahlin på socialdemokraternas kongress. Att lova jobb och ha full sysselsättning som mål är en utopi. Exempel på misslyckade försök med statens som arbetsgivare och jobbgaranti till alla har prövats för, i forna sovjetstater. Vi vet hur det gick, allt rasade samman med dunder och brak.
Arbetsmarknaden är föränderligt – nya arbetssökande gör inträde på arbetsmarknaden hela tiden. Företag läggs ner, minskar sin personal. En del byter jobb, andra går i pension. Samtidigt tillkommer nya företag och nya yrken.
Arbetslöshet är kostsam, den skapar spänningar i samhället. Stadsdelar som Andersberg i Halmstad, Hjällbo i Göteborg och Rosengård i Malmö skulle se annorlunda ut arbetslöshet där var som riksgenomsnittet. Arbetslösheten skärper sociala spänningar och skapar ett tvådelat samhälle.
Vad politiker kan göra är att se till regelverk så att efterfråga på arbetskraft ökar. Att entreprenörskap premieras, så att nya företag ser dagens ljus. Att företagens arbetsvillor är robusta och kan matcha arbetsvillkor i konkurrentländerna. Att ge medborgarna tillgång till utbildningsinstitutioner. Arbetssökande kan då själv skaffa sig kunskaper och färdigheter som ökar anställningsbarhet. Då kan arbetssökande sälja sina tjänster till den som efterfrågar och är beredd att betala för.
Staten kan inte garantera full sysselsättning. Staten kan se till att medborgarna själva kan öka sin anställningsbarhet genom att skaffa sig efterfrågade kunskaper och färdigheter.

Annonser